Vi delar på tvätt, städning och disk. Och han lagar ju faktiskt mat oftare än mig! Vilken karl jag har hittat. Mamma tycker att han är så duktig. Tänk att han lagade mat till oss när hon hälsade på. Det förtjänar ju liksom lite mer uppmärksamhet än om jag hade gjort det. Han kan tvätta fönster också. Det är fler än mamma som har imponerats. Vilket modernt förhållande. Jag vill så gärna tro det själv.

Men utan att riktig vara medveten om det har jag stegvis intagit rollen som hushållsexperten. En projektledare som gör påstötningar och är allmänt tjatig och jobbig. Min sambo är ju man, och män ser inte. Så jag är den som uppmärksammar vad som behöver göras och delegerar sedan uppgifterna vidare. Ofta är det enklare att göra det själv. Nu är blomman död och kan kastas.  Nu är det dags att frosta av frysen. Är det värt att störa friden för sådana bagateller? Ibland ser han det, men väntar på någon form av tecken från mig. Han frågar mig vilken trasa han ska damma med. På något underligt sätt vet jag nästan alltid vad det han letar efter hemma finns när han frågar.

Det fungerar  i nuläget. Mitt tålamod brister bara över några gånger om året. Men tänk om vi hade barn! Matsäckar, gympakläder, aktiviteter, fruktstund på dagis, föräldramöten. All min hjärnkapacitet skulle upptas av planerande.

Han gör gärna sin del, men för att jag ska vara säker på att det blir gjort bör han påminnas eller upplysas. Jag spenderar min tid med att effektivisera vardagen, och får svårt att koncentrera mig på annat. Om jag glömmer att göra något blir det förmodligen inte gjort.

Jag känner mig bestulen på tid. Denna ständiga planering som upptar min hjärna utvecklar mig inte. Jag vill också slukas upp av intressen.. Jag har aldrig bett om att vara kvinna över hushållet.